Om toppar och dalar
Kära cybervärld. Livet går lite emot mig just nu. Kanske är det inte så egentligen rent vetenskapligt eller statistiskt. Jag är bara lite känslomässigt i obalans för att uttrycka mig propert. Det känns litegrann som att min insida är attraktionen "Kanonen" på Liseberg.
Tre. Två. Ett. Noll och pang kommer en ny känsla farande i hundra femtio kilometer i timmen. Och tre. Två. Ett. En till. Och en till. Självklart hinner ingen i omgivningen reagera utan alla slängs fram i sina säten och får både whipplash-skador och nackspärr. Och själv har jag ingen aning om vilket humör jag är på, någonsin. Lite som ett bombhot knatar jag omkring, oförmögen att styra knepiga känslor som ligger och bubblar någonstans under ytan.
Det har aldrig hänt förut, att jag inte kunnat kontrollera mina känslor. Det bevisar att hjärtat och hjärnan inte alls behöver samspela i människokroppen. För hjärnan vet ju, den förstår och analyserar. Men hjärtat dunkar ändå hårt på heltid. Och kanske att de har rätt i min favvis-bok Vinterviken, att störst av allt är kärleken.
I övrigt dricker jag varm mjölk i hopp om att sova. Utan att ha några varma fötter att trassla in mina kalla i.
(Förresten tycker jag att ni ska läsa den här boken)
