Om att tänka för mycket och känna för lite

Jag har en kompis som i sina djupaste filosofer tycker att världen är en ful plats. En plats där alla slår sig fram med armbågar för att synas och höras mest, alla stressar åt höger och vänster utan att känna något för någon annan eller för vad de håller på med.

Ibland är det så obegripligt hur människan fungerar. Vi känner massor utan att någonsin erkänna det. Det finns ingenting som är svårare att prata om eller beskriva än det där lilla pirret i magen som heter kärlek. Eller det där som gör en så ledsen att tårarna inte går att kontrollera. Eller ilskan som gör att man biter sig i läppen så att blodsmaken blir påtaglig. Kanske har hon rätt i det, att vi tänker för mycket men känner för lite. Att människan är en tickande bomb full med känslor som aldrig riktigt får komma ut.

Men det finns undantag. I en liten gympasal med gröna golv där jag precis har varit. Där finns en hel samling med människor som bara känner. De känner glädje, lycka och gemenskap. Klappar händer, skriker, skrattar samtidigt som de sjunger med i musiken. Att jobba med gympa för funktionshindrade på Friskis och Svettis är kanske det meningsfullaste jag någonsin kommer att göra.


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0