Om att bli bortvald

Jag blir så glad i hjärtat när någon tar sig tid att skriva ett par rader här. Tack snälla. Söndagens krönika var alldeles för tråkig för att få ta plats här, men för er skull improviserar vi ihop en ny.
 
En gång har det hänt att jag blivit sist vald på gympan, och den gången tog så hårt att jag minns den som att det var igår. Jag minns att solen sken, det var i April, luften stod stilla i den lilla gympasalen där man i vanlig ordning tryckt in alldeles för många barn. Läraren, med röd keps och grå huvtröja sa med högtidlig stämma: idag, idag får ni dela in era egna lag. Jag var snabbast, smidigast och kunde slå en bresida och blev därför nästan alltid vald först, men stod kvar ensam i den gröna cirkeln när alla andra vrålade "PAX FÖR DIG OCH PAX FÖR DIG".
"Vilket lag vill ha Jenny?" undrade fröken. Isande tystnad. Kalla små ben och fötter som trippade mot omklädningsrummet och vägrade att vara med.
 
Jag tycker att det är dags för samhället att vakna, för vi alla blundar för den, likt nazistiska utrotningen, som sker. Vi säger att det är okej att välja bort ett barn med Downs syndrom för att några kromosomer är "fel" och och Hitler tänkte att det är okej att utrota människor som inte hade blå ögon och blondt hår. Allt för att mänskligheten ska bli vackrare, saker och ting enklare, för ett barn med downs syndrom kräver mycket tid och tid är en bristvara för nästan alla. Imorse, på nyhetsmorgon, så pratade en solbränd strureplansmorsa om hur glad hon var att hon behållit sitt barn med downs syndrom, trots att hon tvivlat på sitt beslut hela tiden.
 
"Hur känns det att ni kunde ha valt bort lilla Alice?" undrade Rickard Sjöberg medan Alice stod där alldeles bredvid. Alice som egentligen inte skulle ha funnits men gjorde det iallafall. 
 
Jag vill gärna tro att alla mammor älskar sina barn. När du går på stan och tänker; vem kan älska den där människan egentligen? om någon du går förbi så är svaret fem bokstäver långt. För någon gång, har en mamma burit barnet i sin mage, vårdat det ömt och matat med päronpuré.  Men om man får välja bort sitt barn för att det inte är som man vill tycker jag att man tar sig an Guds uppgift och då är mänskligheten riktigt illa ute.
 
 
 

Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0