Om att vara Den

Jag är 17 år och i många avseenden äldre än mina jämnåriga kamrater. Pengar de får för att unna sig är pengar jag handlar mat för. Vinterjacka. Varma skor, kuddöverdrag och krukväxter. Tekoppar, glödlampor, toalettborstar. Aldrig har de några tvättider att passa och de lever med en nyckfullhet att allting kommer ordna sig. För blir man för full, någon är för dum, saker inte går som det ska, då ringer man ju bara mamma eller pappa och saken är ur världen.

Men på ett plan finns det många som ligger före mig i utvecklingen. Det handlar om det planet där man accepterar en evig förlust. Jag hatar ju att förlora och har aldrig behärskat den konsten.

Ni förstår ingenting och jag förstår er för jag förstår inte själv. Jag fick ett samtal ikväll om att min mormor ligger på sjukhus för att hon har fått en hjärtinfarkt. Min lilla mormor.

Alldeles för många gånger har jag fått vara en tröstande axel då andras världar och tryggheter gett vika för den brutala verklighet som heter livet som kommer ifatt oss ibland. Men aldrig har jag varit den som insett att döden finns precis bakom knuten och lurar som stora stygga vargen efter tillfälle att få hämta över människor till andra sidan genom att täppa igen deras kranskärl.

En enda begravning har jag varit på i hela mitt liv. En helig stund av svart mörker då någon som inte vet någonting ska lovorda personen han aldrig vetat om samt en uppsjö av finska pinnar och svart kaffe med tvingat småprat som följd.

Döden är inte för mig, så jag avböjer vänligen men bestämt från dess tjänster från och med nyss.
Undertecknat med ovänlig hälsning, Anna Jenny Kristina Bergvall


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0