Jenny

En del saker jag är rädd för har jag lärt mig att hantera och andra rädslor har någon annan lärt mig att bli av med.

När jag som 10åring var rädd för att bli tjock åt jag ingenting på nästan ett år. Kanske inte en långsiktig eller vettig lösning men för mitt tio åriga jag fanns det ingenting annat.

Jag bet sönder mina sondslangar på nätterna och för varje sekund som det rann in sondmat gjorde det ont i hela kroppen för jag fick sådan ångest att mina 25 kilo skulle förändras till andra siffror på vågen. Riktigt sjuk i huvudet var jag i fjärde klass.

När jag var livrädd för höns så band min Storasyster fast mig vid flaggstången och hällde skorpsmulor över mina fötter.

Ja, ni förstår poängen. Alla rädslor har jag på något sätt tagit itu med och lärt mig att hantera. Utom två. De liksom finns kvar i bakhuvudet sedan evigheternas evighet och kommer nog aldrig att försvinna.

Bussar. När mitt lilla jag för första gången skulle åka buss utan mamma hade jag omsorgsfullt lagt min 50-lapp i vanten. Fodret var lite löst och vips så fanns där ingen 50-lapp när jag skulle betala.

Den argaste busschauffören i hela Jämtland mumlade om att slänga av mig efter halva vägen medan en kille i 9an som jag varit kär i under hela min uppväxt satt och flinade mot den stackars fattiga tjejen som inte hade råd att åka buss.

Sedan dess så har hatet växt. De är opålitliga, luktar illa och är dyra till på köpet. Bussarna alltså. Gula långa verktyg som brukas av Satan i Helvetet och honom vill man ju inte gynna så därför åker jag sällan buss.

Manliga kassörskor. Spärr. Kan.Inte.Betala. Inte ens om jag verkligen vill eller måste.

Mitt mini-jag skulle handla godis på en kiosk i grannkomunen. Orolig som få hade jag frågat mamma hundra gånger om de verkligen pratade svenska. Jaaaaaa, sa mamma gång på gång.

"Hello girls, what can I do for you?" frågade killen på macken när jag och min syster kom in. Jag vände i dörren och sedan dess har jag aldrig handlat av en manlig kassörska förutom i skolcafeterian eftersom koffein-beroendet i längden vinner över kille-i-kassan-rädslan..

Kanske att man skulle söka psykologhjälp ändå. Det lär ju knappast skada.