Jenny

Natten är återigen kommen och ensamheten slår till efter en kväll som spenderats i tvättstugan och i TV-soffan med goa vänner . Popcorn ligger på det föredetta nystädade golvet och disken hopas återigen i diskhon, men det vore synd att klaga.

I äkta Carrie Bradshaw-anda sitter jag här, och spekulerar just över ämnen relationer. Tidigare ikväll snöade vi in oss på just detta och pratade om de första gångerna - de där som pirrar och river i magen. Första gången man ska äta tillsammans, sova tillsammans, visa upp sig tillsammans, festa tillsammans, gå på toaletten. träffa varandras föräldrar, hålla hand på stan - ni vet allt det där som är så spännande så det nästan gör ont.

 

Snart har ett helt år gått sedan jag blev någons partner. Jorden har snurrat ett helt varv sedan vi bestämde att från och med nu så är det du och jag. En konstig känsla för mig som aldrig tyckt om tanken att definera mig med någon annan och vara en del av ett vi. Och för att vara brutalt ärlig så var de nära att de första gångerna knäckte mig. Att jag skulle strunta i att träffa svärmor för att tanken på att skaka hand med hela tjocka släkten gjorde att maginfluensa eller vinterkräksjuka kändes roligare. Att jag skulle låta allting rinna ut i sanden för att alla de första gångerna är så nervösa och pinsamma.

 

Jag vill gärna tro att ett förhållande är baserat på en vänskap. Att samma regler gäller, ge och ta, respektera varandra och ha roligt tillsammans. Annars vore det mest rätt att likna det med att köra bil. Man tar körkortet men inser när man kommer ut i trafiken att det är så mycket mer. Får några parkeringsböter, ett par frontalkrockar, trafikolyckor och missförstånd då man bara river sig i håret och vill skrika VAD GÖR DU JÄVLA BILJÄVELSHELVETE  . Men för det mesta är det ju faktiskt att bara styra rakt fram och tuta och köra.

 

Man inser att svärmor är ens egen mamma fast i en annan klädsel, att tjocka släkten är sin egen fast i en lite annan version. Och jag lovar att när man vaknar med morgonkalufs och luktar som en blöt hund ur munnen medan gårdagens mascara klumpas i ögonvrån och någon säger att man är världens finaste iallafall, då är det värt alla svettiga handskakningar och nervösa middagar då man bara fokuserar på att inte spilla. Jag lovar.