HUR LÄR MAN SIG ALLT MAN KAN
På ett café i stan med stora fönster. Tjuvlyssnar i konversationer som inte angår mig, tittar på människor jag inte känner och skickar sympatiska blickar till de ute i det regniga vädret. En bebis sitter framför och tittar på mig med stora ögon. Det syns att den luktar sådär gott som bara bebisar kan göra medan den ligger i en varm famn.
Skadad av alla jämförelser efter ett och ett halvt decenium i skolan drar jag genast paralleller. Vad skiljer mig och bebisen åt? Vad kan jag som inte den kan? Skulle bebisen kunna lära sig allt jag kan fast på snabbare tid? Läsa matte B i fjärde klass?
Kommer till insikt om att jag kan mycket saker. Alldeles förvånansvärt mycket saker till och med. Men det finns ett hål i utvecklingen, ett som gapar och är tomt och en dag kommer leda till en pinsam tystnad i storlek XXXL.
Äta med pinnar. Är det något man förväntas kunna när man får pinnarna i handen? Bara lite sofistikerat plocka upp maten och se söt ut samtidigt som den med stadig hand förs till munnen?
Sushi. 100 kronor, 8 bitar. Min debut och jag är skakis, en situation som jag inte har någon som helst kontroll över.
I en tyst överrenskomelse får jag min påse och traskar hem. Öppnar förpackningen och kräks nästan när lukten av rå fisk dränker mig. Tvekar och förbannar mina spontana infall. Tar pinnarna i handen och försöker fokusera.
Svär en ramsa och hämtar en gaffel, men den fåniga envisheten som föds i mig ibland tar över. 40 minuter senare ligger större delen av min mat på golvet, utom sörjorna och såserna som brinner som eld i munnen och saker som är odefinerade eller för äckliga. Magen ekar av hunger och dessutom är jag döende i salmonella eftersom jag ätit rå fisk.
Drar återigen paralleller. Skulle bebisar kunna lära sig att äta med pinnar om de inte hade tillgång till sked? Jag hoppas och håller en tumme hårt. För framtida generationers psykiska välmående.
Kommentarer
Trackback
