Jenny

Så är det tisdag vilket innebär att jag ska bada med klassen, vilken i sin tur innebär att jag står framför spegeln och nyper och klämmer och känner på allt och har ångest över saker och ting som ingen annan någonsin skulle lägga märke till. Töntigt, jag vet, men jag är inte bättre än så.

Lösviktsgodiset från Ica Maxi känns inte heller som någon behövlig investering just i nuläget, men nåväl.

Jag vet ju faktiskt innerst inne att åtminstone halva klassen står framför spegeln precis som jag i detta nu, och att många kommer vara "sjuka" imorgon. Men inte jag. Inte den här gången åtminstone.

Brösten kommer alltid antingen vara för stora eller små, rumpan för bred eller smal, höfterna för utstickande eller instickande - vad ska man säga? Sånt är livet.

Nu efter en långprommenad (slackers, japp) på nästan 2 mil är det dags för fröken Bergvall och Arvidsson att tryggt somna i en sked återigen. Inatt är det min tur att vara innerst. Wiho