Jenny

Jag befinner mig i ett slags chocktillstånd, jag är paralyserad. Förstörd. Eller kanske lagad?
Vad gör man när man träffar någon, som brinner som en stjärna, som är en stjärna, för något, och som rubbar hela ens existens?

Som får en att byta perspektiv, på hela världen?
Som har insett att varje individ är en stor del, och har ett ansvar, och tar sitt med ett blygt leende.
Som vid 14års ålder engagerar sig i stora frågor, som har åsikter som är starkare än Jörgen Ljungberg, men lyfter på hatten och säger; bara för att jag tycker såhär, innebär inte det att jag har rätt.
Som är insatt i politik, driver feministiska frågor och har en uppfattning om världen på sitt eget sätt, och inte för en sekund tvekar att stå för det.

Som har insett att varje människa är en del av en kedja, och vägrar att acceptera att arbetare i tredje världen dör i cancer för att framställa skor. Som bär ekologiska kläder, och blir svart sina veganögon när köttindustrin kommer på tal.

Som pratar om meningen med livet, döden, könsroller, nazism, rasism, kärlek, fördommar och hat.
Som bara är, precis som han vill vara utan att be om ursäkt för det.
Ja förresten är han ju kille också, Viggo. Vem fan visste att det finns såna killar?

Jag är förfärad. Jag är bestört. Jag är frälst.

Med hopp om en ljusare framtid - och tillsammans med en ny vision och livssyn - så vill jag bara säga;
lagom är aldrig bra nog, mediokert och hyffsat räcker inte, för egentligen - vad begränsar oss?
Detta förbaskade självtvivel som följer med oss överallt. Det, mina vänner, skall skickas till helvetet och brinna i evigheternas evighet, år 2010.
För jag kan. Och ni kan.


Det är du och jag som utgör ett vi, och ett vi är en stor del av ett oss.
Tillsammans, så är vi dubbelt så starka, och kan påverka dubbelt så mycket.

Inspererad som aldrig förr
eran jenny