oh mama, i'm scared.

jag har kompisar, som är rädda för mörker. Dom känner sig omringade, och förföljda.
Jag anser att mörkret är en av mina allra bästa vänner. Det omfamnar mig, vaggar mig till sömns. Det får mig att tänka lite klarare, och lite skarpare, medans himlens alla stjärnor blinkar mot mig. Precis som att dom vet, och vill hjälpa. Det känns nästan som att jag var hemma ibland, som att de är samma stjärnor jag har kollat på sen jag var fyra.
Jag känner mig inte förföljd, jag känner mig mera fri. Jag kan göra precis vad jag vill, mörkret bara kramar om mig och behåller mina hemligheter.
jag har kompisar, som är rädda för spindlar. Dom skriker, och hoppar runt som mini kängurus hela högen.
jag krossar alla sånna smådjur under mina fötter.

det enda jag i nuläget är rädd för, är framtiden. Redan nu så skrämmer det ärligt talat skiten ur mig. Jag vet vad jag vill bli, men hur är man säker? Hur är man säker på att man väljer rätt, när man väljer, egenligen, hur hela ens liv ska se ut?
jag kan inte ens föreställa mig, hur det kommer bli att komma till en ny klass. Hur ska jag klara mig utan dom trogna klasskamrater jag har haft sen i förskolan? Även sånna som jag tycker mindre om kommer jag sakna enormt.
Hur ska jag klara mig utan trygga andersolof skolan, utan eva perssons leende och röda träskor? Och hur ska jag någonsin klara matten utan lelle?
Alldeles för många frågor, och inga svar.

det känns som en evighet sedan, du och jag gick på grusvägen med utslitna gympa skor.
med varsin hund framför oss, tillsammans.
Du och jag hörde ihop som två pusselbitar, oskiljaktiga.
tårar, skratt, säng, rum, rädsla och baciller är bara några saker vi har delat genom åren.
Du skulle bara veta, hur mycket jag egentligen saknar dig. Saknar hur det brukade vara.

/jB


Kommentarer

Kommentera inlägget här:

Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0