Jenny

Jag bor på ett litet ställe, där vi alla har fått lärt oss att annorlunda är dåligt. Man ska se likadana ut, lyssna på samma musik och ha samma intressen. Man ska ha samma smak och samma humor, för annars, så är man ju inte vanlig, gud förbjude. Vi trivs bra med att vara lika här i den lilla hålan. Vi trivs med att vara gråa, trista och ha koftor från HM. Det är ingen som vill synas, eller sticka ut. Man är helt enkelt, en i mängden - och man trivs med det.

Jag började tänka, på hur det skulle kännas att veta att man inte var vanlig. Man kan inte rå för hur man känner, man sticker ut. Man vill så gärna vara som andra, visst - man kan handla på HM, och se likdan ut som alla andra gör, men på insidan så vet du att det är något som är fel. Du skäms över det, och önskar att någon annan kunde vara ovanlig istället för dig, för du känner dig så ensam. Du känner dig inte vanlig, du är annorlunda. Och även du, har ju fått lära dig att annorlunda är dåligt.

Du som läser den här smörjan kanske hör till dom andra 3904230 människorna som inte har en aning om vad det är jag snackar om. Jag snackar om hur det skulle kännas att vara gay, här i hålan. Att veta att du inte är vanlig. Du passar inte in på ordet " vanlig" eller " normal ". Du är dålig, för du är inte som alla andra.

Om man jämför med hur det var att vara homosexuell på 50 talet, så är det ju en väldig skillnad. Då var det straffbart att tycka om någon av samma kön, man blev straffad med döden. Tänk att veta att man är homosexuell, men man får inte visa det, för då dör man. Vilken enorm börda att gå och bära på, som att ha en åtta hundra kilos sten att bära på axlarna, och låtsas varje dag, att man är just " vanlig. "

Det har hänt mycket sedan 50 talet, och nu är det ganska vanligt att homosexuella visar kärlek för varandra öppet. Men ändå, vi respekterar inte homosexuell kärlek lika mycket alls som hetrosexuell kärlek. Om två killar öppet visar sin kärlek på gatan, så tittar man. Blicken dras till det som är annorlunda, man gör det inte med flit. Man facineras av annorlunda, men det är också det man är mest rädd för i hela världen.

Jag skulle vilja byta plats, med en av dom där två killarna som står på gatan och hånglar. Känna hur det känns med folk som tittar på mig, flinar åt mig, viskar om mig, skriker fula ord, och någon kansker räcker långfingret åt mig, bara för att jag står på gatan och visar min kärlek till min partner. Om jag stod och delade saliv med tillexempel en koalabjörn, skulle jag förstå att folk tittade. Men så var inte fallet, utan jag står bara och visar min kärlek till min kille.

Jag önskar, att fler vågade komma ut som bög i hålan, och göra det med värdighet. Var stolta över att inte vara vanlig, utan du sticker ut. Annorlunda behöver inte vara dåligt, annorlunda kan vara riktigt bra.

Jag önskar, att jag var annorlunda. Var född med en annan läggning än dom flesta andra, vara modig nog att köra mitt eget race. Tyvärr, så är jag en helt vanlig tråkig grå människa, men jag trivs ändå i min kofta från HM.

/Jb